Just nu är jag inne i en väldigt tuff period med huvudvärken och som ni kanske märker är det inte dom gladaste och positivaste inläggen här på bloggen. Anledningen till att jag skaffade blogg var att kunna skriva  av mig mina tankar och känslor. Mina dagar består av, smärta, smärta och åter igen smärta. Att ha huvudvärk varje minut, varje sekund, från morgon till kväll, dag ut och dag in, i över ett år tar på kraftena och framför allt psykist.

 

Att gå upp varje morgon är en kamp och aldrig är jag utvilad. Värken gör att jag aldrig riktigt kan slappna av. Samtidigt går jag runt med en väldigt oro både för huvudvärken, men även för allt annat i mitt liv som jag har svårt att klara av. Lambi är mitt allt och hon är den enda anledningen att jag faktiskt stiger upp på morgonen. Hade jag inte haft henne i höstas hade jag aldrig tagit mig igenom de svåra månaderna. Utan henne hade jag säkerligen legat i sängen dagarna igenom. Hon gjorde så att jag kunde på något sätt trots värken  hitta en vardag och hon är just nu den enda glädjen i mitt liv! Och det dödar mig att jag inte klarar av att rida och sköta henne som jag hade velat.

 

Den mesta av mig energi lägger jag på att kunna klistra fast ett leende på mina läppar. Jag har svårt att vissa mina känslor för andra och framför allt vissa att jag inte mår bra. När folk frågar hur jag mår har jag oftast svårt att svara. Det blir oftast svar som " det är okej" eller " jag mår sådär" istället för " jag mår så Jäääävla dåligt". Men min mun vill inte forma orden, det blir som klister på tungan. Det är jobbigt att inte kunna vara sig själv utan hela tiden behöva gå runt och låtsas vart man än är, i stallet, med kompisar,för släkten,i skolan. Jag har även svårt att berätta för mina föräldrar hur jag mår. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med ord för att kunna förklara!

 

Jag har alltid försökt vara den perfekta tjejen. Hon som har bra betyg, är duktig på det mesta och alltid glad. Men det har blivit allt svårare att spela den rollen. Jag vill vara duktig och göra alla tillsfred och jag vill göra mina föräldrar stolta, men det är svårt att hitta motivation och livsglädje när man mår så här. Det enda stället jag kan vara mig själv är här hemma, i mitt rum, framför datorn, på bloggen. Här är det enda stället jag faktiskt kan uttrycka mig hur jag egentligen mår. Många av er ser säkert mig le och vara glad, men låt er inte luras. Jag har fått frågan många gånger hur jag egentligen orkar med alltihopa och svaret är att jag har inget val. Jag måste kämpa vidare och jag får ta en dag i taget, men det betyder inte att det är lätt. Jag kämpar och kämpar för att klara av dagarna och det är på kvällarna det brister för mig. Nästan varje natt somnar jag med tårarna i ögonen.

 

Att vara stark betyder inte alltid att försöka vara glad och positiv i jobbiga stunder. Det kan faktiskt vara att istället våga erkänna att man inte mår bra och har det jobbigt! Det kan vara tilloch med svårare att erkänna!

 

Avslutningsvis måste jag säga att jag imponeras av alla ni som har det så mycket värre än vad jag har det och ändå så hittar ni hopp, glädje och livsnjutning. Ni är fantastiska!!