Detta köpte jag på Charlies igår :) En Kingsland väst och en Kingsland tröja :)  Jag är en lyckligt fattig tjej haha ;)

 

Detta är något jag aldrig har skrivit om på bloggen och det är få personer som vet om det. Jag har länge hållt det inom mig och undvik att ta upp det här, men samtidigt är det en stor del av mitt liv. Den här bloggen handlar om mig och mitt liv och det känns inte som jag är ärlig när jag undiker det.

 

Detta är en lång historia men jag ska försöka göra den kort. När jag gick i nollan på dotorpskolan ramlade jag ner för en klätterställning och slog i huvudet. Slaget tog olyckligt viss illa och den delen av hjärnan det att " personliga" sitter fick sig en touch. Detta gjorde att i samma ögonblick som det hände blev jag personlighets förändrad. Får vara en glad tjej som aldrig var rädd för något, blev jag livrädd för allt. Jag var livrädd att det skulle hända mina föräldrar något vilket gjorde att jag ständigt var med dom. Första halvåret fick mina föräldrar vara sjukskrivna med mig och jag fick skolas in ingen. Jag kan inte säga att jag minns jättemycket men jag har vissa tillbakablickar. Jag minns att pappa fick komma och vara med mig på rasterna. När jag gick i trean vet jag att varje matrast ringde jag min mamma för att se vart hon var. Kommer även ihåg att jag satt och skrek i grupprummet av panik för att jag var så orolig. Detta tog väldigt lång tid att övervinna och det var inte förrän jag började sexan allt var borta. Jag kommer aldrig glömma när vi var på läger då i sexan och jag för första gången sov borta med folk jag inte kände. Kan säga att det var väldigt jobbigt men känslan att jag klarade det var enorm!

 

I slutet av maj 2009 var jag i hjo på hopptävling med Dixi. Det var omhoppning i lagklassen och på tredje hindet tvärstannar Dixi och jag flyger av. Med huvudet river jag ner alla bommarna, jag tappar andan och slår även i höften och ryggen. Tyvärr fick jag en " tillbaka blick " på vad som hände när jag var liten och jag blev plötsligt livrädd att det skulle bli så igen. Sommaren går utan hästar och hösten kommer. Ridskolan börjar igen och hoppning står på schemat. Redan då insåg jag att jag hade blivit osäker och när lektionen verkligen gick åt helvete försvann allt mitt självförtroende och jag blev rädd. Självklart så kunde jag inte erkänna det för mig själv utan istället tänkte jag " ta en paus så kommer det bli bra igen". Snacka om att låta rädslan ta över och ljuga för sig själv. När jag tänker efter så visste jag redan då att jag hade blivit hopprädd. Men som sakt det var lättare att rymma för problemet än att ta tag i det.

 

Månaderna gick och tillslut fick jag reda på att jag skulle få en egen häst. Min allra största dröm skulle bli sann och självklart ville jag ha en riktigt hopp-ponny. Tankarna som snurrade i mitt huvud var då " om jag skaffar en bra hopphäst som aldrig stannar kommer rädslan försvinna " . Ja om det ändå hade varit så lätt. När jag skulle prov rida lambi och jag tog några språng gick det faktiskt bra och L var ponnyn jag sökte. Men när jag sedan hade köpt henne och skulle ha med henne på markarbetslektionen insåg jag hur hopprädd jag faktiskt hade blivit. Bara tanken på att hoppa 30 cm var fruktansvärd. Så klart lyckas jag ramla av och då var det kört. Ett tag var jag så rädd att bara behöva rida över bommar på marken var jobbigt!

 

Nu har det gått flera år och rädslan är lika stark idag. Jag klarar utan problem att rida över bommar men när hindren kommer upp över 30 cm tar det tvärstopp. Min rädsla har verkligen tagit över och jag HATAR mig själv att jag lät den. Min hopprädsla är kankse inte som andras, utan egentligen är jag inte rädd för att hoppa utan jag är rädd att ramla av och slå i huvudet och bli den personen jag en gång blev. Jag vet att jag kan slå i huvudet var som helst, men när jag ser hinder, ser jag istället mig själv när jag var liten, min hjärna har förkippat dom bitarna med varandra. Jag har under dom här åren försökt att övervinna rädslan och det har gått upp och ner, men jag har inte kommit över den! Det värsta är att jag skäms så otroligt, otroligt mycket för den. Jag skäms för att jag är så svag som inte lyckas och jag skäms för att jag är så mesig! Med tiden har jag inset att jag kanske inte kommer att komma över den och istället försöka " övertala" mig själv att det är dressyr jag vill hålla på med. Dressyren har jag ändå blivit intresserad av, men jag skulle ljuga om jag inte skulle säga att det var hoppningen jag vill hålla på med! Innerst inne vet jag att det är hoppning som jag tycker är roligast och har alltid tyckt!

 

Man kan tro att jag bara känner av hopprädslan när jag bara är i stallet med det är fel. Den förföljer en vart man en går och det finns ofta i mina tankar. Den här rädslan har förstör min sjävförtroende totalt men inte bara vad det gäller hästan utan i vardagen också. När man är rädd känns det som alla kollar ner på en och att man är en sämre person bara för att man är rädd. Det ör ofta jag inbillar mig själv att jag inte hör hemma i stallet och att folk kollar ner på mig. Ofta är jag i stallet med en klump i halsen för att jag känner mig så misslyckad. Det känns som om jag inte tillhör där.  För att trösta den känslan köper jag istället märkes kläder för att det ska kännas som jag passar in. Värsta smärtan av allt är när jag ser folk som åker ut på tävlingar och har roligt och veta att det kunde har varit jag om jag hade inte varit rädd.  Det är väldigt lätt att sitta här hemma och tänka " ne nu ska jag komma över rädsland" men när jag väl har hindret framför mig går det inte.

 

Jag VET att det inte kommer att komma en trollfe och göra allting bra igen. Det enda sättet att bli fri är att övervinna den själv. Men jag är för rädd för att släppa taget, för rädd för att släppa kontrollen! Men min högsta dröm är fortfarande en dag få uppleva den glädjen jag kände när jag hoppade! Jag kan säga att detta är inte lätt för mig att skriva och tårarna sitter i ögonvrån. Det är även jobbigt att veta att jag tar bort allt glädje för lambi bara för att jag är rädd, för jag vet ju hur mycket hon älskar att hoppa. Tyvärr har jag aldrig kommit över vad som hände när jag var liten och det har kostat mig en del.

 

Just nu vet jag inte vad som kommer att hända. Jag har funderat på att göra ett nytt försök igen med hoppningen, men jag vet inte. Dock så hände allt med min sjukdom när jag precis försökte göra ett ordentligt försök.

Men Vem vet kanske jag en dag lyckas? Jag hoppas det i allafall!

 

Sist måste jag också säga en sak. Den finns en tjej i stallet som har lyckats att kommer över sin rädsla för att rida. Jag tror att du vet vem du är! Jag vill bara säga det att du är min förebild. Varje gång jag ser dig och din häst och eran utveckling så ser jag fortfarande ett hopp att jag en dag också kommer över mig rädsla! Tack! <3

 

Det blev ett väldigt långt inlägg, men nu vet ni allafall sanningen bakom allt!

 

 

 

 

Red ett ridpass ute i paddocken, men dock var Lambi inte som hon brukar vara. Hon var trög och ville inte alls vara med. Kanske har hon träningsvärk eller bara allmänt trött. L får i allafall vila i morgon och så får jag se på måndag om hon känns bättre! Mathilda var med och fotade så bilder kommer upp i morgon! Här får ni ett smakprov ;)

 

 

 

Äntligen har Charlies fått in SPOOKS ridkläder :D Ett väldigt snyggt märke som har börjat att växa allt mer :)

Ni hittar dom här: www.charlies.nu

 

Här är några produkter:

 

Mitt bästa köpt någonsin ( förutom Lambi då ;)  är även det hästrelaterat. Det är mina stigbyglar Sprenger Blow Balance. Jag köpte dom på Göteborgs horse show 2010 för cirka 1700 kr. Kom ihåg att innan jag köpte dom var jag väldigt osäker på att lägga ut så mycket pengar för ett par stigbyglar, men kan säga att jag inte har ångrat en sekund att jag köpte dom.

 

Stigbygelplattan är väldigt bredd vilket gör att det blir bra grepp och stöd för foten. Sen är stigbyglen lite skruvad och det gör att om man skulle tappa stigbyglen så är den lättare att få tag på! Men det absolut bästa av allt är att när man trampar ner hälen så sviktar stygbygelplattan med. Detta gör att knäna inte tar så mycket stryck då man slipper att sitta och trycka ner hälen.  ( som ni kan se på bilden nedan, Obs det är en annan stygbygel) Så har du problem med knäna ska du absolut skaffa dig ett par sådana! Sedan jag köpte dom här har jag inte haft ont en enda gång!  5/5 I betyg ;)

 

 

 

Så här står det om dom på www.henrikssonridsport.se